f. 1.3.1996
† 17.11.2010
Inte kunde vi tro att det lilla söta Nette lammet som kom till oss våren 1996 skulle glädja oss i 14 år och 8 månader. Hon kom till oss som ett tuttflasklamm från Mattas gård tillsammans med ett annat lamm som tyvärr inte klarade sig. Nette visade sig vara en tuff dam för hon kämpade på och växte bra. När hon vuxit till sig och skulle returneras sa Brita att jag får behålla henne. Samma dag hämtade vi hem Nico som sällskap till Nette och så var vi lyckliga fårägare.
När vi flyttade från Box till Nevas i december 1996 så kom Nico och Nette med i sin lilla stuga och gick på dagarna omkring på gården med barn och hundar. Våren 1997 födde Nette 2 svarta lamm Anton och Alma som sedan flyttade till Paipis. När Nico dog 2003 så trodde vi att Nette skulle sörja ihjäl sig. Men hon var med när vi begravde Nico och hon visade ingen rädsla mot grävmaskinen med sin skopa utan hon stod på gravkanten och följde med när graven täcktes och gick efter det på graven och bräkte några gånger och följde sedan oss bort från graven. Ett mycket speciellt beteende som slog oss alla med häpnad.
Nu började en helt ny tid för Nette. Från att ha varit den som alltid hållit sig bakom "sin man" så var hon nu ensam. Men hon blev som ett nytt får. Hon blev otroligt social och tog del i våra promenader med hundarna. När hundarna började skälla ute på gården när de visste att nu skall vi på länk så dök Nette upp på berget och sen följde hon oss lös hela vägen. Det hade ingen betydelse hur långa länkar vi gjorde. Visst var det ibland lite jobbigt när man inte ville ha henne med. Då fick man vara slug för att överlista henne. Men de fanns också gånger hon inte ville komma med, och då kom hon inte hur man än locka och ropa.
När vi gick genom Nevas gård bland hästar, åsnor, får m.m. så höll hon sig alltid bland med hundarna och ville inte ha någon kontakt med de andra djuren. Hon kunde också räkna. När våra hundar sprang lösa och gjorde en avstickare in i skogen så stannade Nette upp och väntade att alla kommit ut tillbaka på vägen före hon fortsatte framåt. Hon ville inte ha hundarna bakom sig. Valparna skolade hon alltid så att de skulle lära sig att respektera får. Med kattungarna var hon lite mildare.
När våren började grönska begav hon sig i arlamorgon ut i skogen och plockade allt grönt som började sticka upp för att sen återvända till sin koja för att idissla. Ibland gick hon och hälsade på mina föräldrar och trippade omkring på deras veranda i hopp om att mamma skulle komma ut med lite bröd till henne. Hon hade, likt våra hundar, ett mycket stort revir. Men hon återvände alltid hem för att sen ligga och idissla i lugn och ro. När hon såg att någon tittade ut genom fönstret så brukade hon alltid bräka som hälsning.
"Potten", vårt och djurens oas var också Nettes favoritplats. Hon simmade inte men hon tyckte om att vara där för där blev hon ofta bjuden på något gott och så hade ju mommo planterat blommor som var goda att äta. Penseerna var de som var godast. Hon deltog i många kalas vid potten. Det var barnfester, dop, bastukvällar m.m. Hon stannade ungefär 1-2 timmar och sen gick hon hem. Då lönade sig inte att ropa henne tillbaka för hade hon bestämt sig för att nu skulle hon gå hem så gick hon.
När mamma kom till hundhuset på morgnarna så hade hon alltid bröd och ett äpple med åt Nette. Nette visste det så när hon såg eller hörde mamma så ropade hon. Hon kom gärna med till svamp- och blåbärsskogen och ibland passade hon på att ta från korgen för det var ju mycket lämpligare att äta färdigt plockat. Nu på hösten när vårt krikonträd för första gången gav oss en god skörd så passade Nette också på att njuta av de saftiga bären. Många av kärnorna svalde hon ner men många var också de som hon spottade ut. Vi trodde först att något fastnat i hennes tänder när hon tuggade så konstigt men sen såg vi när kärnan flög ut.
Ännu i maj när hon klipptes sista gången var fårklipparen mycket imponerad över att hon var i så gott skick. Det var i början på november som hon inte åt höet med lika god aptit som tidigare och så drog hon sig tillbaka högt upp på ett berg bakom vårt hus. Jag kontaktade produktionsdjursjukhuset i Saari och de sa att det är bara att hämta dit henne så vi lyfte in henne i min bil och åkte iväg med henne. Det var inte första gången hon åkte bil så det tog hon med ro. Hon blev kvar där i 5 dygn och de gjorde en grundlig undersökning på henne. Det visade sig att pga någon orsak så hade hon vätska i buken så vi förstod att hon inte hade lång tid kvar. Vi hämtade hem henne på lördag morgon för det var något vi lovat henne att hon inte ska behöva somna in någon annanstans än hemma. När vi kom hem gick hon raka vägen upp på berget och vägrade komma ner därifrån. När vädret blev sämre hela tiden och vintern var på kommande så beslöt vi att det inte var rätt mot henne att hålla henne kvar. På onsdagen den 17.11 2010 somnade vår vackra och allt igenom unika Nette in för alltid. Det gick så lugnt och fridfullt och in i det sista hade hon utsikt från sitt berg över skogen där hon vandrat. Kvar blev vi med en enorm saknad men också en stor tacksamhet för att vi har fått ha henne hos oss så länge. Nu är hon begraven vid potten under en björk.
Tack Nette för allting!
† 17.11.2010
Inte kunde vi tro att det lilla söta Nette lammet som kom till oss våren 1996 skulle glädja oss i 14 år och 8 månader. Hon kom till oss som ett tuttflasklamm från Mattas gård tillsammans med ett annat lamm som tyvärr inte klarade sig. Nette visade sig vara en tuff dam för hon kämpade på och växte bra. När hon vuxit till sig och skulle returneras sa Brita att jag får behålla henne. Samma dag hämtade vi hem Nico som sällskap till Nette och så var vi lyckliga fårägare.
När vi flyttade från Box till Nevas i december 1996 så kom Nico och Nette med i sin lilla stuga och gick på dagarna omkring på gården med barn och hundar. Våren 1997 födde Nette 2 svarta lamm Anton och Alma som sedan flyttade till Paipis. När Nico dog 2003 så trodde vi att Nette skulle sörja ihjäl sig. Men hon var med när vi begravde Nico och hon visade ingen rädsla mot grävmaskinen med sin skopa utan hon stod på gravkanten och följde med när graven täcktes och gick efter det på graven och bräkte några gånger och följde sedan oss bort från graven. Ett mycket speciellt beteende som slog oss alla med häpnad.
Nu började en helt ny tid för Nette. Från att ha varit den som alltid hållit sig bakom "sin man" så var hon nu ensam. Men hon blev som ett nytt får. Hon blev otroligt social och tog del i våra promenader med hundarna. När hundarna började skälla ute på gården när de visste att nu skall vi på länk så dök Nette upp på berget och sen följde hon oss lös hela vägen. Det hade ingen betydelse hur långa länkar vi gjorde. Visst var det ibland lite jobbigt när man inte ville ha henne med. Då fick man vara slug för att överlista henne. Men de fanns också gånger hon inte ville komma med, och då kom hon inte hur man än locka och ropa.
När vi gick genom Nevas gård bland hästar, åsnor, får m.m. så höll hon sig alltid bland med hundarna och ville inte ha någon kontakt med de andra djuren. Hon kunde också räkna. När våra hundar sprang lösa och gjorde en avstickare in i skogen så stannade Nette upp och väntade att alla kommit ut tillbaka på vägen före hon fortsatte framåt. Hon ville inte ha hundarna bakom sig. Valparna skolade hon alltid så att de skulle lära sig att respektera får. Med kattungarna var hon lite mildare.
När våren började grönska begav hon sig i arlamorgon ut i skogen och plockade allt grönt som började sticka upp för att sen återvända till sin koja för att idissla. Ibland gick hon och hälsade på mina föräldrar och trippade omkring på deras veranda i hopp om att mamma skulle komma ut med lite bröd till henne. Hon hade, likt våra hundar, ett mycket stort revir. Men hon återvände alltid hem för att sen ligga och idissla i lugn och ro. När hon såg att någon tittade ut genom fönstret så brukade hon alltid bräka som hälsning.
"Potten", vårt och djurens oas var också Nettes favoritplats. Hon simmade inte men hon tyckte om att vara där för där blev hon ofta bjuden på något gott och så hade ju mommo planterat blommor som var goda att äta. Penseerna var de som var godast. Hon deltog i många kalas vid potten. Det var barnfester, dop, bastukvällar m.m. Hon stannade ungefär 1-2 timmar och sen gick hon hem. Då lönade sig inte att ropa henne tillbaka för hade hon bestämt sig för att nu skulle hon gå hem så gick hon.
När mamma kom till hundhuset på morgnarna så hade hon alltid bröd och ett äpple med åt Nette. Nette visste det så när hon såg eller hörde mamma så ropade hon. Hon kom gärna med till svamp- och blåbärsskogen och ibland passade hon på att ta från korgen för det var ju mycket lämpligare att äta färdigt plockat. Nu på hösten när vårt krikonträd för första gången gav oss en god skörd så passade Nette också på att njuta av de saftiga bären. Många av kärnorna svalde hon ner men många var också de som hon spottade ut. Vi trodde först att något fastnat i hennes tänder när hon tuggade så konstigt men sen såg vi när kärnan flög ut.
Ännu i maj när hon klipptes sista gången var fårklipparen mycket imponerad över att hon var i så gott skick. Det var i början på november som hon inte åt höet med lika god aptit som tidigare och så drog hon sig tillbaka högt upp på ett berg bakom vårt hus. Jag kontaktade produktionsdjursjukhuset i Saari och de sa att det är bara att hämta dit henne så vi lyfte in henne i min bil och åkte iväg med henne. Det var inte första gången hon åkte bil så det tog hon med ro. Hon blev kvar där i 5 dygn och de gjorde en grundlig undersökning på henne. Det visade sig att pga någon orsak så hade hon vätska i buken så vi förstod att hon inte hade lång tid kvar. Vi hämtade hem henne på lördag morgon för det var något vi lovat henne att hon inte ska behöva somna in någon annanstans än hemma. När vi kom hem gick hon raka vägen upp på berget och vägrade komma ner därifrån. När vädret blev sämre hela tiden och vintern var på kommande så beslöt vi att det inte var rätt mot henne att hålla henne kvar. På onsdagen den 17.11 2010 somnade vår vackra och allt igenom unika Nette in för alltid. Det gick så lugnt och fridfullt och in i det sista hade hon utsikt från sitt berg över skogen där hon vandrat. Kvar blev vi med en enorm saknad men också en stor tacksamhet för att vi har fått ha henne hos oss så länge. Nu är hon begraven vid potten under en björk.
Tack Nette för allting!
f. 30.06.1991
† 22.10.2009
Vår kära Amanda 18¼ år är nu i katthimlen. Vi här hemma saknar henne så och också alla hennes vänner och beundrare på Nevas golf.
Vi saknar dig så Amanda!
† 22.10.2009
Vår kära Amanda 18¼ år är nu i katthimlen. Vi här hemma saknar henne så och också alla hennes vänner och beundrare på Nevas golf.
Vi saknar dig så Amanda!
f. 19.02.2008
† 18.7.2009
Vår älskade lilla kelgris Yoccis finns nu i katthimlen. Inte kunde vi tro när vi hämtade hem dig från Monica att du bara skulle bo hos oss 1 år och 2 månader.
Du var så full av liv och hade så mycket energi och de gamla kattorna suckade ibland djupt när du sprang förbi med en leksaksmus som du just apporterat. Och hur du klängde och hoppade i din klätterställning som vi köpte till dig. Nu står det tom.Ingen bryr sig om att klänga i den längre och ingen leker med alla de leksaker vi burit hem till dig.
Tusen och åter tusen tårar har fallit och vad vi har väntat på att du skulle dyka upp bakom dörren. Nu har vi i allafall fått hem dig och du vilar nu bredvid Mishca.
† 18.7.2009
Vår älskade lilla kelgris Yoccis finns nu i katthimlen. Inte kunde vi tro när vi hämtade hem dig från Monica att du bara skulle bo hos oss 1 år och 2 månader.
Du var så full av liv och hade så mycket energi och de gamla kattorna suckade ibland djupt när du sprang förbi med en leksaksmus som du just apporterat. Och hur du klängde och hoppade i din klätterställning som vi köpte till dig. Nu står det tom.Ingen bryr sig om att klänga i den längre och ingen leker med alla de leksaker vi burit hem till dig.
Tusen och åter tusen tårar har fallit och vad vi har väntat på att du skulle dyka upp bakom dörren. Nu har vi i allafall fått hem dig och du vilar nu bredvid Mishca.
f. 2.8.1988
† 1.7.2009
Vår kära kattmamma, Mishca, finns nu i katthimlen. Hon blev 20 år 10 månader och 29 dagar.
Vi saknar dig så Mishca!
† 1.7.2009
Vår kära kattmamma, Mishca, finns nu i katthimlen. Hon blev 20 år 10 månader och 29 dagar.
Vi saknar dig så Mishca!
